Oro i kroppen.

Hua imorgon ska jag dra min kindtand. Att säga att jag är nervös är liksom en underdrift :o)) jag vet ju att jag får bedövning och jag vet att jag fixar det men det finns mååååååååååååånga spöken med i bagaget. Jag har förträngt alla minnen från tandis tills jag är ca 13-14 år så att jag går själv och bara gråter lite för att släppa spänningarna är jag djävligt stolt över! Det hela började med en kindtand som skulle dras. Tandis gjorde fel så 6 år gammal åkte jag till en ny tandis med en trasig kindtand. Sedan började helvetet! Kilar i käken för att jag inte skulle bitas, tvångshållen, blåmärken på skuldrorna för att jag hölls nere. Så var det i början på 80-talet. Men mina föräldrar tillsammans med tandis har jobbat bort mycket.
Tandis jag fick här i Karlskrona via ett akutbesök har hjälpt mig att komma ännu längre. Nu ska hon sluta och imorgon får jag en ny. Därav att jag är lite extra nervig :o)) Snälla Palle sa att han hämtar mig *puss på dig* nackdelen med honom är att han jönsar med mig :o)) jag behöver höra peppande saker inte stackars dig, puss puss typ *skrattar* Det är för att jag själv sätter mig i beredskap för vad som ska hända. Och då kan jag inte tillåta mig själv att inte vara ganska tuff även om jag är en liten sparv innerst inne som redan nu gråter lite för vad som skall hända imorgon :o)) 35 år och gråter bara för att jag ska till tandis *suck* Men så är det, hellre tårar och gå dit än inga tårar och stanna hemma.
Även om jag inte minns tandis så minns kroppen. Vid två olika tillfällen har jag brutit ihop och bara hulkat utan att det gjort ont eller något annat konstigt har hänt. Får jag då bara samla mig så går det bra att fortsätta. Så visst minns kroppen det som hjärnan inte vill minnas :o((
Så nu ska jag bara mysa i soffan och strö titta på TV för att lugna ner mig lite :o))
11.20 får ni gärna tänka snälla tankar för då är jag hos tandläkaren.

Puss & Kram