Jag är som många vet vikt opererad. Jag opererade mig hösten 2009 efter att ha väntat i kö i ca 2 år. Då var det lång väntetid vilket jag tycker är bra, då hinner man verkligen väga för och emot!
Jag vägde 145 kg som mest och var så himla olycklig! Jag hade ont, var så himla orörlig och bara tanken på att fika ute fick mig att må dåligt! Fick jag plats i stolen? Skulle den gå sönder? Vad skulle folk säga när jag inte kom fram osv.
I juni 2010 hade jag gått ner till 104 kg! Minus 41 kg! Vilken lycka! Jag var så rörlig och mådde så bra!
Tyvärr gick jag aldrig ner mera! Men vägde så mycket som många idag väger när de gör sin operation, och det är för mig helt obegripligt!
När jag gjorde min operation hade jag inget liv! Trots att jag hade Palle som älskade mig så mycket tyckte jag knappt livet var värt att leva. Jag kände mig så totalt misslyckad som person.
Idag 6 år senare har jag tyvärr gått upp 12 kg och jag känner mig om än mer misslyckad, nu är jag både viktopad, dietist och fet. En något jobbig situation, tro mig!
MEN jag är verkligen lycklig! Trots alla mindre trevliga biverkningar.
För tyvärr är det så, att vi som är viktopade får en massa tråkiga biverkningar som man kanske inte tänker på. Läkarna vet inte riktigt hur de ska bemöta alla oss som har näringsbrist m.m. För vi är ju smala!
Jag fick laktosintolerans vilket är ganska lätt att leva med, om en något dyrare.
Jag fick B3 brist, 2013 jag satt mest helt apatisk och kunde inte företa mig någonting. Frågade man mig hur jag mådde bara grät jag. Fick behandling, inte av läkare för mina prover visade inga brister, och mådde så mycket bättre.
2014 vandrade jag i en dimma, jag var så blek och trodde det berodde på att min ansiktskräm hade solskyddsfaktor i sig. Det var bara sirap i hjärnan, ingen trevlig upplevelse! Palle gissade på glutenintolerans. Så på hösten 2014 skulle jag få järndropp pga katastrofala järnvärden. Våren 2015 hade jag ingen järnbrist, för då hade jag ju ätit glutenfritt i ca 5 månader. I sommar har jag blivit brun igen och mina väninnor säger att jag ser så pigg ut :) och sirapen är nästan helt borta.
Jag klarar i princip ingen stress längre, jag blir irriterad och får inget gjort.
Ångrar jag då min operation? Nej det gör jag inte, men jag sörjer att jag behövde göra den. Och jag får ångest när jag tänker på hur dåligt läkarkunskaperna är när det gäller biverkningar på viktoperationer. För det finns inte många läkare som ser allvaret i det hela.
Så varför är jag då kritisk till vitoperationer när jag själv fått hjälp?
Jo det är för att man kan åka så fruktansvärt illa ut! I min värld är det obegripligt hur man vid så låga vikter som 105-110 kg ens kan överväga en operation.
Min kusins väninna dog på operationsbordet. Hon som äntligen skulle bli smal och lycklig!
Det finns kvinnor och män som är dementa av näringsbristen som ingen trodde på. De har hjärtproblem men proverna visade inga konstigheter.
De sitter i rullstol m.m
Det finns en stor bloggerska som idag skrev på sin blogg till en följare; du kommer bli så lycklig!
För nu var remissen skickad. Jag har försökt prata med bloggerskan för jag tycker det är hemskt att hon skriver om viktoperationen som om inga biverkningar finns.Men då fick jag höra att bara för att jag inte blivit smal så betyder det inte att alla andra blir det, jag fuskade säkert och gjorde en massa fel.
Jag tycker visst att man kan berätta om operationen men kanske är det den som skulle bli så lycklig som dör eller blir dement?
När man är så stor som den här bloggerskan är så påverkar man så mycket mer än vad man själv fattar. Men jag som varnar anses bara som avundsjuk och dum.
På ett forum jag var medlem på blev det en bantningshets, Det var när LCHF precis kommit, jag varnade för jag såg att vissa inte mådde så bra. Jag fick återigen höra att jag bara var avundsjuk. Att jag var missunnsam och dum. Det hela slutade med att en deltagare fick anorexia. Det är så tragiskt, idag mår h*n bra igen men det tog tid.
Så det jag vänder mig emot är att man opererar sig vid så låga vikter, att man inte fattar att eftervården är katastrofal och att väntetiden är ca 3 månader. Man hinner inte tänka ordentligt på 3 månader.
Hade jag velat ha min operation ogjord? Ja med tanke på att jag garanterat kommer få den ena bristsjukdomen efter den andra och kommer få svårt att få rätt hjälp! Är jag rädd för framtiden? Jag livrädd faktiskt!
Men jag ska göra allt jag kan för att få leva ett bra liv!
